Vissa dagar känns ju livet tungt. Att vara mitt i livet betyder också att livet börjar att drabba en. Det drabbar en i form av sjukdomar, skilsmässor, död. I spegeln möts man av ett mindre fräsch ansikte. Är det jag? De tunna linjerna som helt plötsligt börjar att synas. Är det jag? Tyngdlagen som plötsligt gör sitt? Usch. En massa oro som läggs på en samtidigt som man har barn som behöver sitt.
Jag tror att när man är 40+ så börjar det landa mer och mer i en att vi faktiskt är dödliga. Vi kommer att dö. Det är så finalt och så ofrånkomligt. Det går inte att värja sig. Liemannen köpslår man inte med. Jag har en mormor som är 85 år. Hon har blivit mycket sämre ganska snabbt men främst då psykiskt. Det är så svårt. Måste man må dåligt när man är gammal? Måste man ha oro och ångest? Finns det en lycklig ålderdom precis som det finns lycklig barndom? Är det ensamheten som skapar ångesten när man blir äldre? Jag har föreslagit PRO, dagverksamhet men hon vill inte. Man kan ju inte tvinga henne dit. Det går ju inte. Så hon väljer ensamhet men mår dåligt av den. Kanske är det så att man föds gråtande och att man dör gråtandes?
Kan man undvika en del av oro ångest som äldre om man till exempel har en tro? Kristen, muslim, buddist eller något annat. Kan en livsåskådning hjälpa? Kan man då må bättre. Man deltar i gudstjänster och blir en del av något större. Är det tron som är nyckeln? Har sekulariseringen lett oss så långt bort att livet blir ångest och ensamheten en normalitet?
Livsfrågor är svåra frågor. Man vill vara frisk, lycklig, glad och ha ett sammanhang. Men jag tror att vi behöver ett annat sammanhang. Jag tror att vi behöver en tro på något mer. Jag tror inte att sekulariseringen är bra. Vi människor kan nog inte stå helt själva i livet. Att kunna ha tilltro eller ta sin tillflykt i något större än oss själva kanske är det som vi behöver för att må bra. Eller depression det vi måste leva med och acceptera på ålderns höst? Jag vill inte tro det.
Jag tror att när man är 40+ så börjar det landa mer och mer i en att vi faktiskt är dödliga. Vi kommer att dö. Det är så finalt och så ofrånkomligt. Det går inte att värja sig. Liemannen köpslår man inte med. Jag har en mormor som är 85 år. Hon har blivit mycket sämre ganska snabbt men främst då psykiskt. Det är så svårt. Måste man må dåligt när man är gammal? Måste man ha oro och ångest? Finns det en lycklig ålderdom precis som det finns lycklig barndom? Är det ensamheten som skapar ångesten när man blir äldre? Jag har föreslagit PRO, dagverksamhet men hon vill inte. Man kan ju inte tvinga henne dit. Det går ju inte. Så hon väljer ensamhet men mår dåligt av den. Kanske är det så att man föds gråtande och att man dör gråtandes?
Kan man undvika en del av oro ångest som äldre om man till exempel har en tro? Kristen, muslim, buddist eller något annat. Kan en livsåskådning hjälpa? Kan man då må bättre. Man deltar i gudstjänster och blir en del av något större. Är det tron som är nyckeln? Har sekulariseringen lett oss så långt bort att livet blir ångest och ensamheten en normalitet?
Livsfrågor är svåra frågor. Man vill vara frisk, lycklig, glad och ha ett sammanhang. Men jag tror att vi behöver ett annat sammanhang. Jag tror att vi behöver en tro på något mer. Jag tror inte att sekulariseringen är bra. Vi människor kan nog inte stå helt själva i livet. Att kunna ha tilltro eller ta sin tillflykt i något större än oss själva kanske är det som vi behöver för att må bra. Eller depression det vi måste leva med och acceptera på ålderns höst? Jag vill inte tro det.
Kommentarer
Skicka en kommentar