Fortsätt till huvudinnehåll

Searching faith

Vilken väg har du tagit i livet? Har den varit rak, krokig eller har du gått i spiraler? Vad jag lärt mig är att livets väg inte är rak. Det är oss få förunnade att gå igenom livet utan påverkan, att direkt veta vårt kall eller öde. Jag tror att det är det krokiga vägen som lär oss det vi behöver veta. Den krokiga vägen är livet. Det finns inget mål. Det enda målet är liksom döden. Döden är det enda som vi med 100 procentig säkerhet kan säga om livet.
Min väg har varit rak, den har varit krokig och rund.
Det finns så många vägar att gå och det finns ingen universell rätt väg för alla. Vi måste alla följa våra egna hjärtan och vårt eget kall för att kunna hitta det som är rätt för just oss. Vackert egentligen. Vi är alla sandkorn i sandstranden, en helhet men samtidigt är är varje korn unik.  
Då det unika blir en helhet. En helt trollbindande tanke eller hur? 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vissa dagar

Vissa dagar känns ju livet tungt. Att vara mitt i livet betyder också att livet börjar att drabba en. Det drabbar en i form av sjukdomar, skilsmässor, död. I spegeln möts man av ett mindre fräsch ansikte. Är det jag? De tunna linjerna som helt plötsligt börjar att synas. Är det jag? Tyngdlagen som plötsligt gör sitt? Usch.  En massa oro som läggs på en samtidigt som man har barn som behöver sitt. Jag tror att när man är 40+ så börjar det landa mer och mer i en att vi faktiskt är dödliga. Vi kommer att dö. Det är så finalt och så ofrånkomligt. Det går inte att värja sig. Liemannen köpslår man inte med. Jag har en mormor som är 85 år. Hon har blivit mycket sämre ganska snabbt men främst då psykiskt. Det är så svårt. Måste man må dåligt när man är gammal? Måste man ha oro och ångest? Finns det en lycklig ålderdom precis som det finns lycklig barndom? Är det ensamheten som skapar ångesten när man blir äldre? Jag har föreslagit PRO, dagverksamhet men hon vill inte. Man kan ju inte tvi...

naturens vilsamhet

Det är något vilsamt i att komma ut till sommarstugan. Det är tyst, inget trafikbrus och inte många människor. Det är tyst. I tystnaden finns något vilsamt. Man slappnar av lite, huvudet vilar lite. Vi har en pittoresk stuga på 30 kvm. Sommarvatten och utedass. Ett minikök. Vi bor trångt och det är saker överallt känns det som. Men ändå, barnen älskar det. De är fria och kan röra sig runt på ett helt annat sätt än i staden. Cykla på grusvägar, gå till grannarna och då gena över åkern. En frihet som jag själv växte upp med.  För det är vi alla människor behöver, frihet, frihet att ströva över vidder, att låta tankarna vandra fritt, att bara känna vinden i håret.