Vissa dagar känns ju livet tungt. Att vara mitt i livet betyder också att livet börjar att drabba en. Det drabbar en i form av sjukdomar, skilsmässor, död. I spegeln möts man av ett mindre fräsch ansikte. Är det jag? De tunna linjerna som helt plötsligt börjar att synas. Är det jag? Tyngdlagen som plötsligt gör sitt? Usch. En massa oro som läggs på en samtidigt som man har barn som behöver sitt. Jag tror att när man är 40+ så börjar det landa mer och mer i en att vi faktiskt är dödliga. Vi kommer att dö. Det är så finalt och så ofrånkomligt. Det går inte att värja sig. Liemannen köpslår man inte med. Jag har en mormor som är 85 år. Hon har blivit mycket sämre ganska snabbt men främst då psykiskt. Det är så svårt. Måste man må dåligt när man är gammal? Måste man ha oro och ångest? Finns det en lycklig ålderdom precis som det finns lycklig barndom? Är det ensamheten som skapar ångesten när man blir äldre? Jag har föreslagit PRO, dagverksamhet men hon vill inte. Man kan ju inte tvi...